nov. 12 2025
Efter ett liv ägnat åt att ta hand om andra förändrades Judi Martins värld på ett ögonblick.
Judi, en före detta sjuksköterska med en kärlek till resor och friluftsliv, stod inför ofattbara förluster och en livsförändrande hjärnskada som tog ifrån henne hennes självständighet – och nästan hennes hopp. Men genom motståndskraft, mod och den oväntade hjälpen från ett gånghjälpmedel från Trionic, fann hon vägen tillbaka till frihet, självförtroende och äventyr igen.

Vad kan du berätta om dig själv?
Mitt namn är Judi Martin och jag är 61. Hela mitt yrkesliv var jag utbildad sjuksköterska. Jag hade en sådan passion för livet. Jag reste ofta, ibland ensam. Jag åkte till Italien ensam och även till Egypten och vidare till Jordanien för att besöka Petra. Jag älskade att promenera. Det var min favoritsysselsättning. Jag älskade att vara omgiven av naturen. Det både stimulerade och lugnade mig!
År 2010 förlorade jag mitt lilla barnbarn som var 2 år gammalt. Ett trauma jag aldrig kommer att glömma eftersom det berodde på försummelse. Föga anade jag att bara 5 månader senare skulle jag också förlora en stor del av min självständighet. Jag var på en promenadsemester i Yorkshire. På andra dagen drabbades jag av en livsförändrande hjärnskada. En subaraknoidalblödning. Jag överlevde efter en hjärnoperation, och jag önskade faktiskt att jag hade dött!
Jag förlorade min arbetsförmåga. Jag förlorade självkänslan. Jag förlorade förmågan att bidra ekonomiskt. Jag blev deprimerad och självmordsbenägen. Jag blev kvar med allvarliga balansproblem som jag har svårt att beskriva. Lite som att vara full utan att känna mig sjuk. Mitt liv var hemskt. Jag kämpade så hårt för att fortsätta och göra vad jag kunde. Varje dag var ett helvete!.
Varför kontaktade du företaget Trionic?
Jag kontaktade socialtjänsten för att se om de kunde förse mig med ett gånghjälpmedel, vilket de vänligt nog gjorde. Jag behövde komma ut hur hårt det än var. Jag höll på att bli galen. Rollatorn var hemsk! Även på små grusvägar lamslog den mina leder i armarna. Jag besökte min lokala National Trust och varje gång trodde jag att det skulle vara den sista. Den gick sönder hela tiden. Det orsakade mig för mycket smärta och jag bestämde mig för att det var nog. Jag skulle vara bunden till mitt hus igen. Jag kände mig fullständigt hopplös. Så hopplös och så deprimerad att jag försökte ta mitt liv två gånger!
Vissa dagar var bättre än andra. Vissa dagar grävde jag djupt och tvingade mig själv att uppnå små mål. Jag fick ett ögonblick av uppenbarelse!! Jag hämtade min surfplatta och skrev bokstavligen in "robusta gånghjälpmedel". Trionic dök upp. Jag läste om Veloped och rollatorn i timmar under de kommande dagarna. Mina tankar var "man kan inte sätta ett pris på rörlighet" så jag tog steget och beställde Veloped. Den kom snabbt. Jag älskade den oerhört. Den gav mig tillbaka förmågan att gå igen utan den extra smärtan på grund av de luftfyllda däcken. Jag kan nästan åka vart jag vill! Det är sant att jag inte kan åka flera kilometer längre, men det har gett mig tillbaka ett liv jag hade förlorat. Jag köpte också rullatorn för mer urbana områden. Jag hade slutat semestra! Jag tänkte, vad var poängen? Jag bokade en i Cornwall och lyckades åka till stranden med min veloped. Mitt nästa mål var att besöka min bror i Irland med ett flygplan. Galet, jag vet, men jag hade tappat allt mitt självförtroende. Jag köpte en resväska och tog rullatorn. Jag kom dit! Med flyg. Utan Trionic hade detta aldrig hänt!
Vad har du kunnat göra med din Trionic som du från början inte trodde att du kunde göra?
Efter att ha gjort en kort flygresa till Irland tänkte jag att jag kanske kunde göra något lite mer utmanande! Vid det här laget hade jag fastställt att båda gånghjälpmedlen kunde tas med vart jag ville eftersom båda är så bekväma att använda. Jag har också ledproblem och hjulen är så fantastiska att jag får lite eller ingen smärta när jag använder båda.
Vad är ditt nästa mål och din nästa resa med din Trionic?
Jag har tagit steget och bokat en veckas kryssning till de norska fjordarna i juni 2025. Min enda fråga är vilken jag ska välja. Jag vet att jag fortfarande kommer att vara frustrerad eftersom jag fortfarande är begränsad i vad jag kan uppnå. Jag var en gång en superkvinna. Fysiskt sett satte hjärnskadan en gräns för vad jag fysiskt kan göra. En sak är dock säker. Utan mina Trionic-gånghjälpmedel skulle jag inte kunna gå på promenader. Jag skulle inte göra det jag kan göra nu. Jag skulle vara en virtuell fånge i mitt hem. Jag blir fortfarande frustrerad. Jag känner mig fortfarande värdelös ibland, men tack vare Trionic är mitt liv så mycket bättre. Överallt där jag går kommenterar folk mina Veloped! Vissa tar till och med bilder. Glad att någon annan kan dra nytta av det som jag, men jag måste bara komma över stigmatiseringen av att använda ett gånghjälpmedel med ett osynligt funktionshinder! Det beror på min starka och envisa självständighet!????
